Mamma till Millie&Loa

Höstdag

Allmänt Permalink0

Idag efter frukost tog vi oss en promenad till en lekpark här i närheten så barnen fick leka lite. Så skönt väder ute på förmiddagen. Därefter gick vi vidare till barnens farmor som har flyttat i närheten och badade. Vi har inget badkar så brukar passa på att låna hennes. 

Vi tog oss en promenad hemåt och där hamnade vi framför soffan. Två barn somnade medan M satt och kollade på film. 
Nu ikväll fick vi besök av en släktning till mig och barnen lekte för fullt innan läggning. 

Nu ska barnens kläder inför morgonen tas fram (något jag gör varje kväll innan jag somnar) och packa deras väskor inför förskolan. Efter att de lämnas i morgon så ska jag passa på att ta en långpromenad. Har inte blivit av så mycket sedan lillan kom och känner att både hon och jag behöver komma ut om dagarna. 

Snart helg

Allmänt Permalink0

Vilken vecka och hur fort den har gått. 

Bara njutit av livet den här veckan känns det som. Sedan Ina kom till världen känns det som om jag svävar på rosa moln. Allt känns bara underbart och jag är lite sådär små töntigt lycklig och det tillåter jag mig att få vara. Är skönt ändå att vara i den här ’lyckliga världen’ för än känns de jobbiga stunderna okej. Jag orkar ändå handskas med dem och tillåter även det vara kaos och rörligt emellanåt. Det viktiga är att vara ärlig och våga be om hjälp och berätta när man inte orkar mer. Att inte ha någon press att allt ska vara fint och städat hela tiden. Det mår jag mycket bättre av. 
Millie har ju sina trotsiga stunder och blir som en tonårsbrud med ’jag vet bäst’ och såklart blir vi osams flera gånger dagligen men jag försöker lugna mig när det kommer och inte låta dagen bli förstörd för det som det kunde kännas förr. Såklart är vissa dagar jobbigare än andra men jag orkar med dem och älskar hur livet med mina tre små är, se alla utvecklas och bilda sin egna personlighet och det ska jag försöka njuta så mycket som jag kan.

Förlossningsberättelse med lillasyster

Allmänt Permalink0

Den 10 augusti var det äntligen dags. Ett datum vi visste sedan en månad tillbaka att just den dagen skulle vi få igångsättning men som vi inte hade berättat för någon. I v37 (36+2) en vecka tidigare än med de andra barnen. Dagen innan den 9:e hade jag fått tid för UL och för läkarsamtal och jag räknande ner dagarna tills den dagen. Men den dagen var verkligen inte min dag. Jag har haft ett kraftigt tryck neråt och förvärkar samt molande värk i flera veckor. Trycket neråt har varit konstant, förvärkarna har kommit och gått men de sista dagarna hade den molande värken bara blivit mer och mer. Tidigt på morgonen var det dags för ultraljudet. Allt såg bra ut. Bra fostervattenmängd, bra näringsflöde (skönt!! Det är det här som försämrats med de andra barnen och kan vara en "orsak" till lillemans död) och de tippade på att det var en liten tjej under 2,6kg. Ctg såg också bra ut och hon rörde sig för fullt där inne. Sen var det dags att träffa förlossningsläkaren. Min ordinarie läkare hade semester så fick träffa en annan men jag har haft denna läkare flera gånger tidigare och under alla mina fyra graviditeter. Väl där inne i rummet börjar dem prata om nya insulindoser och jag frågar varför de gör det om jag ändå ska föda barn i morgon. Du ska inte sättas igång förrän tidigast om fyra veckor svarar läkaren mig då. Jag förstår direkt vad det hela "handlar" om men ställer ändå tillbaka frågan varför och varför förra läkarens beslut inte skulle göras..Efter en del frågor och frågetecken från min sida läser han äntligen snabbt igenom min journal och ser då mina tidigare förlossingar.

- Jaha, du har förlorat ett barn i magen, en föddes medvetlös och en var svag i magen med en etta på flödet.

Jag fick berätta lite snabbt om mina andra barn och sedan berätta vad jag och förra läkaren kom fram till. Eftersom alla barn varit påverkade i v38 (37+) så bestämde vi för att sätta igång mig tidigare denna gång för att ev minska risken att något skulle hända denna gången. Läkaren börjar ta upp om vi verkligen ska sätta igång mig, om vi ska lyssa på hur bebisen mår istället (som mår bra och väger lite) eller om vi ska tänka på det som hänt och på min oro. Börja känna hur arg och irriterad jag blir. Varför ska de dra ut på det? det är ett "fullgånget" barn där inne? med min bakgrund ska man verkligen ta risken att låta mig vänta? Han pratar på att vi ska avvakta, komma tillbaka om en vecka och göra ny koll och därifrån se om vi ska sätta igång eller vänta ytterligare.. Känner hur orken bara försvinner men efter många om och men får jag tillslut ett "ja" . Jag får ingen tid bokat utan jag får själv ringa till förlossningen dagen därpå och höra om plats finns, finns det får jag komma in för kontroll och därefter se om kroppen är redo att föda barn..

Arg och irriterad över situationen går jag därifrån. Förstår att alla inte hinner kolla igenom journalen innan patienten kommer in men något måste man ju ändå ha koll på. Och läkaren som träffat mig fyra graviditeter och då fyra på fyra år borde väl ändå minnas något tycker man.. Sen att man hela tiden måste dra upp det "förflutna". Jag har inte svårt att prata om det som hänt men det finns dem som har det och dem tänker jag på varje gång det händer oss. I allafall åker jag hem och väl hemma får jag ta hand om två osamarbetsvilliga barn. Två barn som jag tror har förstått att något är pågång och med trycket och den molande värken är inte mitt tålamod på topp så tillslut hamnar jag i soffan gråtandes med två barn som gråter för att mamma gör det. Sista dagen tillsammans innan den nya familjemedlemen kommer ville jag verkligen inte att den skulle bli såhär. Jag ville ju vara tillsammans med dem men ändå så önskade jag att någon bara kunde komma och hämta dem för en stund.. Vi fick en fin kväll tillsammans och det är huvudsaken..

Det är torsdagsmorgon den 10 augusti och klockan börjar närma sig 07:30 när jag ringer in till förlossningen. Jag är så välkommen så och vi bestämmer att vi ska åka in kl 10. Jag har haft värkar hela natten så har sovit totalt 2 timmar men ändå känner jag mig pepp på att dagen äntligen är här. Nu orkar jag inte med all värk längre utan vill jag föda barn. Farmor till barnen kommer, vi pussas hejdå med barnen och åker in.

När vi kommer fram tar de prover och undersöker mig. Jag är öppen 1-2cm och med värkar var 8:e minut. Vi bestämmer för att ta cytotek som med de andra barnen och vid lunchtid får jag ett rum på BB samt min första dos. Med Millie hann jag få 4 doser av 8 och med Loa 3 doser av 8, så jag har reagerat snabbt på dem och tänker att bebis kommer komma fort även denna gången.

 

Timmarna gick och vi tog promenad på promenad för att få värkarna tätare. Vid ca 20-21 så börjar värkarna komma mellan 1-3 minuter men fortfarande gjorde dem inte så ont utan kunde ta mina promenader, prata och vara som vanligt. Sjukt taggad på att få föda barn och var mestadels glad när värkarna kom. Vid 22 tappar jag hoppet om att få barn innan klockan slår om till ny dag. Och börjar inse att förmodligen kommer vi få en jobbig natt med värkar och förlossning. Med dålig sömn natten  innan så känner jag att det är nog läge att försöka sova lite. Men jag får en ny dos och jag märker av värkarna allt mer så när min kusin i samma sekund hör av sig att hon ligger inne på samma sjukhus och har fött en son berättar jag att vi också är där och vi bestämmer för att komma och hälsa på. När vi är där känner jag att trycket neråt ökar så när klockan börjar gå över 23 säger jag till T att vi måste ta oss tillbaka för snart kommer det nog hända grejer.

 

Här kan man se på magens form att det händer saker därinne. När vi kommer tillbaka till rummet ber jag sköterskan om alvedon och hon säger att jag ska nog ta morfin och samtidigt får jag en kraftigare värk så jag tackar ja. T har bäddat ner sig för att sova och jag börjar få andas igenom värkarna. När sköterskan kommer tillbaka med tabletten ber jag henne fixa ett rum till förlossningen för att jag snart vill komma dit för att få lustgas. Hon säger att hon strax är tillbaka och jag säger till T att han inte kommer få sova något för nu ska vi föda barn, vilket han svarar med att det är väl inte dags än. Där och då gör det allt mer ont och i samma sekund kommer sköterskan som ser att det börjar hända saker och ber oss komma till det nya rummet direkt. Klockan har börjat närma sig 00 när vi kommer till förlossningsrummet. De fixar fram lustgasen men som jag till början inte känner att jag behöver ha. Sätter mig på pilatesbollen och börjar rulla fram och tillbaka. Ber om att få värma vetekudden och känner att allt är hanterbart. Hon undersöker mig och inser att jag fortfarande är öppen 2cm.. är det sant?!!Men när hon gjort undersökningen får jag ett kraftigre tryck neråt och jag får börja andas allt mer genom värkarna så barnmorskan och sköterskan börjar förberedda på att det snart kan vara pågång att föda.

 

När klockan är 01.40 börjar det göra riktigt ont. Det trycker på neråt och det gör ont i hela magen.

30min senare känner jag att jag måste kissa men i samma veva behöver jag spy. Sitter på den inrullade toastolen samtidigt som jag varvar lustgas med att kräkas. Orkar knappt stå på benen och känner att jag snart vill krysta så sköterskan undersöker mig och säger; det har inte hänt något. Du är fortfarande öppen 2cm. Jag har fixat eda så läkaren kommer in och sätter den på dig nu.

 

Då får jag för första gången panik på riktigt. har inget hänt!? fortfarande 2cm och jag har så ont och har ett sånt tryck neråt att det känns som om jag ska krysta vilken sekund som helst. 12h sen första dosen har gått och haft lindriga värkar hela dagen och inget har hänt. är det ett skämt!! När man vet vad som ska komma och det är det som börja skrämma mig. Jag har gjort det tre gånger tidigare så vet vad nästa steg är och det gör att paniken börjar komma. Kommer jag få ligga i flera timmar till med den här värken, ja då dör jag! så börjar fundera på om att be om akutsnitt för här vill jag inte vara mer.. Hinner inte tänka mer för in kommer narkoslärkaren. Jag tar tag i hennes axlar och skriker rakt ut samtiidigt i en kraftig värk: förlåt men du får vara med på min förlossning nu..

 
Alla säger åt mig att försöka komma upp på sängen för att snabbt få edan. De får hjälpa mig upp och trycker ner, liggande på sidan i sängen. Där och då gör det så fruktansvärt ont att jag bara vill fly ifrån all smärta.

Känner att något ska ske i kroppen så skriker till alla att vattnet kommer nu och man hör hur det slår till och sen forsar vattnet samtidigit som bebisen trycks med ut en bit. Jag tar lustgasen och försvinner bort i mig själv men hör dem andra att huvudet redan är där.. Jag hör narkosläkaren säga: ja jag behövs inte för här blir det bebis och så försvinner hon iväg. Jag försvinner in i smärtan och  krystar en  första gång och bebisen är ute till axlarna. Jag hör hur T säger: Bra, en gång till så är hon ute och samtidigt krystar jag en gång till och känner hur resten av bebisen kommer med ut. Allt gick så fort så jag själv hann inte med att förstå att hon var ute förrän efter efteråt. Hennes första skrik är som en dimma men en tjej låg där på sängen

3065g och 48cm såg sitt första ljus 02:19

 

Första bilden på Ina, precis när hon kommit ut och tar sina första andetag.

Barmmorskan utbrister att det är helt otroligt. Sju minuter från att hon undersökte mig och jag var öppen 2cm tills att hon är ute. En lång dag och dryg förlossning om man räknar från när vi kom in men en riktig kort och intensiv förlossning om man räknar från första riktiga värk och själva "öppningsfasen" samt krystning. På sju minuter valde vår tjej att komma med raket fart..

 
 
 

Jag är stolt över mig själv som klarat detta fyra gånger.

Fyra olika förlossningar men alla lika magiska.

Vi är otroliga vi tjejer som klarar av detta och hur fantastisk är inte våra kroppar.

Till top